Publikationer

Nedgång på uppgång

Publicerat av Demoskop21 april 202031 augusti 2023

Demoskops Peter Santesson medverkar i tidningen Axess senaste nummer med en artikel där han skriver om en av våra undersökningar:

Den utbredda pessimismen beror inte på oro för ekonomin eller ett utbrett värderingsskifte i samhället utan bristande politiskt ledarskap. Det är trots allt något man kan påverka genom demokratiska processer.

Tonläget i samhällsdebatten må vara högt, men en sak tycks kunna förena röster som annars står långt ifrån varandra: att vi lever i kristider. Det går inte att komma i närheten av ett socialt medieflöde utan att snabbt lägga märke till dysterheten. Visserligen går uppfattningar om krisens natur och orsaker ofta vitt isär, men de delar en bild av hur Sverige eller hela västvärlden efter en lång tid av tilltagande problem närmar sig en brytpunkt där vägen tvärt kan vika av nedåt.

För vissa kan krisen gälla klimatet och industrialismen, för andra kan den gälla migrationens effekter på välfärdsstaten och tryggheten i samhället. I ytterligare andra läger menar man att den tvärtom handlar om alltmer främlingsfientliga attityder som ligger bakom att så många är skeptiska till migrationen. Där den ene ser ett externt hot mot centrala värderingar i form av invandrad islamism, ser andra ett internt hot i form av växande auktoritär populism och en värdekonservativ reaktion. Gemensam är upplevelsen av hur vi är på väg mot ett vägskäl, en avgörande brytpunkt.

Utöver de mörka tongångarna är det en sak till som brukar förena. Det är framförallt hos den andre som man uppfattar pessimismen. Det är andra som frammanar krisbilder och är fixerad vid undergångscenarior, själv är man bara nykter. För trots att den är utbredd tycks pessimismen ha lite dåligt rykte. Det som verkligen oroar en optimist är att pessimismen ska slå rot.

Varför är samhällspessimismen så utbredd nu? Det är intressant i sig att frågan brukar ställas på det sättet. Hur kommer det sig att det just är pessimismen som uppfattas vara i behov av en särskild förklaring? Optimism väcker inte samma efterfrågan på att få rötterna klarlagda. Optimism är det naturliga – åtminstone i samtida ögon.

Tron att historiens normalförlopp är en lång utveckling mot det allt bättre är i själva verket en relativt modern tanke. Mänsklighetens historia brukade uppfattas som ett utdraget förfall, en färd bort från en förlorad guldålder. Det var hinsides som man kunde förvänta sig paradiset, inte i vår värld. Tillspetsat blev livet då en process att göra sig redo för att möta döden och skaparen. Ganska dystra utsikter, men det fanns kanske helt enkelt inte speciellt mycket att vara optimistisk över.

När man ska förklara den enorma välståndsökningen som skett de senaste två tre hundra åren har alltmer intresse börjat ägnas viktiga kulturella och intellektuella förändringar som ägde rum i exempelvis England och Nederländerna med början i skiftet mellan 1600- och 1700-talet. Tankemönster förändrades liksom uppfattningar om vilken typ av liv som var beundransvärt och eftersträvansvärt. En mekanisk världsbild bröt fram. Världen började mer och mer uppfattas som en maskin, styrd av lagsamband, inte magiska ingripanden, så också människan. Och maskiner kan styras i önskad riktning om man är skicklig och kunnig.

I denna palett av välståndsökande idéer hittar man också föreställningen om framsteget, att saker och ting successivt blir bättre och bättre. Inte bara blir de bättre ibland, som lokalt avgränsade tillfälligheter, utan generellt och som en del i en stor historisk trend. Människan gör successivt världen allt bättre genom ackumulerade ansträngningar. Paradiset bygger vi själva i denna värld. Det tar lång tid, men genom framstegen är vi hela tiden på väg. Tron på utvecklingen och det ständiga framsteget är en del av att vara en modern person.

Inte konstigt att pessimism har blivit någonting laddat och småkontroversiellt. Den allmänna optimismen blev en del av ”oss” och den moderna kulturen, en del av det kulturella framgångsreceptet. Samhällspessimismen har fortsatt att återkomma i stora vågor, men då som någonting avvikande från den grundläggande tron på det eviga framsteget. Stämningsläget efter första världskriget gjorde att Oswald Spenglers civilisationskritik blev en oväntad bästsäljare med sitt budskap om att vitaliteten i västvärlden sinade. Efter andra världskriget var det historikern Arnold Toynbee som firade en motsvarande framgång med sin väldiga A Study of History, där han sökte efter generella mönster för när och hur civilisationer hamnar på dekis. Frågan svävar över hela genren: Har turen kommit till oss? Är det slut nu? Kan vi fortsätta att tro på framsteget eller har dekadensen satt in?

Idag är nedgången på uppgång. Internationellt tycks finanskrisen i slutet av 00-talet ha inlett en period då idéer om civilisatorisk försvagning fått ett uppsving. I samhällsdebatten är trenden tydlig – krislitteraturen är nu en mycket livaktig genre. Även allmänhetens uppfattningar om utvecklingen i landet där man bor har dragit i liknande riktning. I europeiska länder är det typiskt sett en övervikt för uppfattningen att landet utvecklas i fel riktning. Det är i Asiens snabbväxande ekonomier som man hittar den största optimismen. Det har sett ungefär likadant ut under 2010-talet.

Är det svenska stämningsläget en del av detta? Sverige brukar flyta med i de internationella strömmarna och sannolikt gör vi det även nu. Men i så fall nåddes vi av strömmen med viss fördröjning. Den svenska färden ned i samhällspessimismen inleddes i det tysta för knappt tio år sen. Förändringen får sägas vara ganska oväntad. Vid 2010-talets början var den svenska allmänhetens uppfattning om samhällsutvecklingen på det hela taget klart positiv.

Läs hela artikeln här.

---

Ytterligare inom: Publikationer

Visa alla inom: Publikationer