Åkessons pussel går inte ihop

Publicerat av
november 21, 2012

Anders Lindholm skriver idag på SvD Brännpunkt
 
Under de senaste dagarna har en grupp omdömeslösa sverigedemokrater dominerat nyhetsflödet. Man kan fråga sig om reaktionerna på deras rumlande i Stockholmsnatten fått orimligt stora proportioner. Svaret är nej. Att det handlar om folkvalda riksdagsmän är skäl nog för en mycket närgången bevakning av vad som hände. I det vidare perspektivet är dock de politiska konsekvenserna än viktigare.
 
Om det höga stödet för sverigedemokraterna håller i sig fram till valet så uppstår en situation då det är svårt att se hur en regering få ett någorlunda stabilt riksdagsunderlag. Just därför ligger Sveriges politiska framtid i händerna på utvecklingen inom Sverigedemokraterna, där järnrörsbeväpnade riksdagsmän kan komma att spela en större roll än någon kunnat ana.
 
Att det inträffade är negativt för Sverigedemokraterna är uppenbart. Däremot finns skäl att ägna en tanke åt en del av de snabba konsekvensanalyser som görs. Baserat på en opinionsmätning konstaterade DN och andra medier att förtroendet nu sjunker för partiet och för Jimmie Åkesson. DN:s mätning visade bland annat att 48 procent uppger sig ha fått ett minskat förtroende för sverigedemokraterna, medan 33 procent fått minskat förtroende för partiledaren. Men för att för att kunna förhålla sig till uppgifterna måste man ställa sig frågan vem tycker egentligen vad? Är de som säger sig fått minskat förtroende kärnsympatisörer, nytillkomna anhängare eller de som redan från början kände en stark antipati mot både partiet och partiledaren? Att hålla reda på dessa grupper är helt fundamentalt för att förstå konsekvenserna.
 
De som tar absolut avstånd från partiet var redan i våras 78 procent (4 441 intervjuer med allmänheten), och 73 procent (1 000 intervjuer med allmänheten) uppgav i oktober att de hade lågt förtroende för Jimmie Åkesson. Både partiet och partiledare väcker alltså, framgångarna till trots, fortfarande starka negativa reaktioner, som inte kan jämföras med något av de övriga partierna eller deras partiledare. De som redan har en tydligt negativ uppfattning är ändå benägna att uppge att förtroendet sjunkit ytterligare. Det är möjligen ologiskt, men ändå ett högst rationellt sätt uttrycka och betona sin motvilja.
 
För analysen är den stora majoritet som ogillar Sverigedemokraterna således inte särskilt intressanta då de inte påverkar stödet för partiet. Vi måste istället förstå de som faktiskt röstar eller kan tänka sig att rösta på partiet. Särskilt viktiga är dels Sverigedemokraternas kärnanhängare, dels de nya sympatisörerna, som inte minst nu under hösten ökat i antal. Skandalen uppfattas sannolikt olika i de två grupperna.
 
Att sverigedemokrater mer än andra motsätter sig invandring är allmänt känt. Intressantare i sammanhanget är deras inställning till människor med utländsk bakgrund. I en omfattande undersökning under våren 2010 (3 893 intervjuer med allmänheten) så var det 60 procent av de sverigedemokratiska sympatisörerna som ansåg att arbetslösheten bland invandrare främst beror på invandrarna själva, att jämföra med 21 procent bland befolkningen i stort. Mönstret är likartat när det gäller påståendet att svenskarna har högre moral än invandrare, 58 mot 21 procent. Att invandringen berikar Sverige anser 61 procent av allmänheten och 14 procent av sverigedemokraterna.
 
Utifrån resultatet är det svårt att dra någon annan slutsats än att partiets fundament vilar på främlingsfientliga värderingar. I det perspektivet är det märkligt att tro att partiet inifrån skulle bottna i någon annan utgångspunkt, och därför är inte heller förutsättningarna för en snabb normalisering på plats. Det kräver en ny generation politiker med andra grundvärderingar.
 
Den process och som nu pågår för att göra partiet mer salongsfäigt, med nolltolerans mot rasism som huvudnumret, utmanar därför kärnanhängarna. Sannolikt ser de nya anhängarna något annorlunda på saken och problemet för Sverigedemokraterna är hur dessa nya sympatisörer ska kunna identifiera sig med partiets egentliga värderingar och kärntrupper. Skandalen ger Åkesson en möjlighet stärka sitt förtroende genom att handlingskraftigt städa upp leden. Men i just det här fallet kan en eventuell förtroendevinst vara en pyrrusseger för Åkesson om han samtidigt fjärmar sig från de strategiskt viktiga kärnväljarna.
 
På ena sidan finns nu Jimmie Åkesson, normaliseringen och de nya anhängarna, på den andra kärnväljarna, en främlingsfientlig grundsyn och en betydande del av partiets företrädare. När nolltoleransen får partiet att krackelera uppifrån så är det svårt att se hur riksdagsplatserna ska besättas vid en eventuell framgång i valet 2014. Var hittar man engagerade människor med åtminstone normalt omdöme? Den situationen är just nu ett avlägset lyxproblem för Jimmie Åkesson, som ska klara utmaningen i att både behålla kärntrupperna och de bevisligen rörliga nya anhängarna. Det är ett pussel som inte går ihop.
 
Anders Lindholm, VD Demoskop

Dela: