Väljarbarometern april 2018

Månadens enskilt största förändringar är tappet för S och uppgången för C. Ingen förändring är emellertid statistiskt signifikant sedan marsmätningen.

Andelen osäkra var 12,1 procent.

Stödet för S ligger nu markant under utfallet i valet 2014. Under månaden har Löfven både hunnit besöka president Trump i USA och påtalat att Alliansen under den senaste mandatperioden inte var tillräckligt tuffa i sin migrationspolitik. Inget av detta förefaller ha gynnat S opinionsmässigt. Att sjukvårdsfrågan nu seglat upp som den enskilt viktigaste frågan borde gynna S. Å andra sidan är alltjämt invandringsfrågan också högt prioriterad, vilket främst gagnar SD, medan fokuset på lag och ordning i första hand stärker M. Det är också problematiskt för S att statsministern och ledaren för det största partiet inte är den partiledare som åtnjuter det största förtroendet. Löfvens förtroende är något under nivån för Ulf Kristersson, men strax före Lööf, vars parti samlar mindre än häften så många väljare som S.

För M avstannade opinionsframgångarna tydligt under förra månaden. Att man nu inte tappar ytterligare utan bibehåller, och till del stärker, positionen är sannolikt psykologiskt viktigt inom partiet. Man har gått från ett avstånd till S på 14,9 procentenheter i oktober till endast 3,7 procentenheter nu. Under hösten var man vid något enstaka tillfälle opinionsmässigt det tredje största partiet efter S och SD. Nu öppnar sig snarare möjligheten att kunna utmana som största parti. I kampen mellan S och M har M nu ett försteg i storstad, bland högutbildande och bland yngre. S är starkare i andra grupper och är markant före i den äldsta gruppen.

Att det nu inte bara är ett, utan två partier, som på allvar dras in problematiken kring fyraprocentsnivån är förstås ett allvarligt problem på allianssidan. Dessa två partier, L och KD, har dessutom mycket små förutsättningar att attrahera väljare utanför blocket, varför man är hänvisad till strömmarna inom Alliansen. Det bäddar för mer eller mindre dramatiska utspel och ytterligare kannibalism inom blocket. Inget av partierna har något tydligt sakfrågeägarskap. L har, som brukligt, sin starkaste position i skolfrågan, men positionen är för svag och frågan för lågt prioriterad för att generera ett bredare stöd för L. KD:s  starkaste fråga är äldreomsorgen, men partiet har inte någon särställning i frågan.

L och KD har, i likhet med det tredje partiet nära spärren, MP, en mycket låg väljarlojalitet sedan valet 2014. Det är för L:s del en relativt vanlig situation, men då brukar tappet av väljare också kompenseras med ett tillskott från de andra allianspartierna. Den här gången har utflödet varit tydligt till både M och C, medan tillströmningen varit mycket blygsam.

[personal idn=”787″]